Livsstyrka - Så finner du styrkan i livet när ingenting blir som du vill
All information på den här sidan är baserad på Marcus Kowals bok LIAM: En stund på jorden som du kan läsa mer om här.
Det här kommer vi att gå igenom:
Det här kommer vi att gå igenom:
- Hur hanterar du motgångar?
- Hur går du vidare och framåt när livet inte blir som du vill?
- Sju saker LIAM lärde mig om livet.
- Verktyg för livsstyrka och motivation
Hur hanterar du motgångar?
Alla har vi motgångar. Vissa människor mer än andra men i slutändan så spelar det ingen roll hur mycket mottgångar man än har; det handlar bara om hur man hanterar dem.
I många fall har jag märkt att desto mer man försoker, desto mer mottgångar kommer man att ha. Det är en naturlig del utav att starta något, att satsa. Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att det ar en utav de största anledningarna till att folk inte vågar försöka satsa; för att de ar rädda att misslyckas. Något utav det absolut viktigaste råd jag skulle vilja ge är acceptans. Att lära sig att acceptera att motgångar är en del utav framgångar. Att misslyckanden är en del utav att lyckas. Om man kan lära sig acceptera det, sa blir vägen till de mål man satt så mycket enklare. Samtidigt är det väldigt viktigt att första att bara för att man måste lära sig att acceptera misslyckanden, är det inte samma sak som att ge upp. Tvärtom så måste man första att livet är inte bara en dans pa rosor och när man lär sig acceptera det, så kommer dansen på rosor att vara mycket längre och mycket intensivare.
Jag får ofta höra att jag "lever drömmen", och kan bara hänga pa gymet hela dagarna och träna när jag vill. Ofta när jag hör det, så ler jag bara och säger inget. De som säger det förstar oftast inte. De förstar inte hur det är att ligga sömnlos de första månaderna och inte veta hur man ska betala hyran nästa månad. De vet inte om att vi hade gjort felberäkningar som kostade oss tusentals dollar. De var inte där nar taket rasade in och alla mattor och utrustning blev vattenskadat.
Jag tror alla som startat eget småler lite när de laser detta och känner igen sig. Att starta eget är, i min åsikt, ett utav de bästa sätten att lära känna sig själv när det gäller att hantera motgångar. Det är - speciellt de forsta åren - daglig träning på att hantera motgangar.
I många fall har jag märkt att desto mer man försoker, desto mer mottgångar kommer man att ha. Det är en naturlig del utav att starta något, att satsa. Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att det ar en utav de största anledningarna till att folk inte vågar försöka satsa; för att de ar rädda att misslyckas. Något utav det absolut viktigaste råd jag skulle vilja ge är acceptans. Att lära sig att acceptera att motgångar är en del utav framgångar. Att misslyckanden är en del utav att lyckas. Om man kan lära sig acceptera det, sa blir vägen till de mål man satt så mycket enklare. Samtidigt är det väldigt viktigt att första att bara för att man måste lära sig att acceptera misslyckanden, är det inte samma sak som att ge upp. Tvärtom så måste man första att livet är inte bara en dans pa rosor och när man lär sig acceptera det, så kommer dansen på rosor att vara mycket längre och mycket intensivare.
Jag får ofta höra att jag "lever drömmen", och kan bara hänga pa gymet hela dagarna och träna när jag vill. Ofta när jag hör det, så ler jag bara och säger inget. De som säger det förstar oftast inte. De förstar inte hur det är att ligga sömnlos de första månaderna och inte veta hur man ska betala hyran nästa månad. De vet inte om att vi hade gjort felberäkningar som kostade oss tusentals dollar. De var inte där nar taket rasade in och alla mattor och utrustning blev vattenskadat.
Jag tror alla som startat eget småler lite när de laser detta och känner igen sig. Att starta eget är, i min åsikt, ett utav de bästa sätten att lära känna sig själv när det gäller att hantera motgångar. Det är - speciellt de forsta åren - daglig träning på att hantera motgangar.
Hur går du vidare och framåt när livet inte blir som du vill?
Något jag har hört ofta är att: ”Det inte är rättvist.” Att vi: ”Förtjänar inte det här.”
Jag måste erkänna att jag också känner att vi inte förtjänar det som hände oss och att det inte är rättvist. Vi älskade vår son med hela våra hjärtan och han var så underbar och oskyldig. Livet är dock inte rättvist. Sådant är livet, det är vad det är. Korten vi har blivit tilldelade är fortfarande, i det stora hela, mycket bättre än de flesta av världens befolkning. Jag föddes i ett fantastiskt land. Jag bor i ett land som har tillåtit mig att göra det jag älskar att göra. Jag har fyra väggar och ett tak och en mycket bekväm säng att sova i. Jag behöver aldrig oroa mig för mat för dagen. Vi förlorade vår son och det finns inget jag önskar mer än att kunna gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, men det går inte. Allt jag kan göra är att fortsätta att gå vidare. Det finns många sidovägar som jag skulle kunna välja, men jag vägrar.
För att nämna några inkluderar de: ”Det är inte rättvist”, ”Om jag bara hade” och ”Varför hände det här oss?”. Dessa sidovägar är alltid närvarande och alltid tillgängliga men mina ögon är fokuserade på vägen framför mig. Jag blockerar sidovägarna och även om jag ibland ramlar och ibland faller eller måste ta ett steg tillbaka, är mina ögon alltid fokuserade på vägen framåt: vägen till en bättre plats.
Även om jag redan har accepterat det, är smärtan ständigt närvarande. Vi går på den här vägen tills tillräckligt med tid har gått så att det här öppna såret kan läka i alla fall lite granna.
Jag ser nästan på smärtan på samma sätt som att vänja kroppen vid att fightas. Det finns ingen väg runt det, man måste bara lära sig att ta det. Till exempel i figthing, när man börjar sparras och gör det hårt, är det vanligtvis smärtan som skiljer de som verkligen är fighters från de som inte är det. Mike Tyson sa det bäst: ”Everybody has got a plan until they get hit.” Det är sant: Du måste lära dig att ta smärtan och fortsätta framåt.
Vår terapeut sa något som jag inte var medveten om: emotionell och fysisk smärta bearbetas i samma område av hjärnan. Kanske är det därför jag kan kämpa mig igenom smärtan och gå framåt. Men jag tror att det är mer än så. Jag tror att det är hur du väljer att se på livet. Detta är självklart min subjektiva åsikt, men jag tror att det spelar en stor roll för hur vi lever livet i allmänhet.
Jag hör ofta: ”Jag tror inte att jag skulle kunna göra vad du gör – jag tror att jag bara skulle stänga ute alla och krypa ihop till en liten boll i min säng.”
Tro mig, det vill jag också göra. Nästan varje dag. Men det kommer aldrig att hända: Jag vägrar. Det är som att bli nerslagen i en fight och varje uns av ens kropp vill att du ska stanna på golvet, men du vägrar. Det kan du inte göra! Det kan göra ont och det kan vara svårt, men du kommer att ställa dig upp. Du kanske inte vinner matchen och du kan bli nedslagen igen eller till och med knockad och det är okej för du gjorde ditt bästa. Du behöver inte vara en fighter för att ha den mentaliteten, men om du vill vara en fighter, måste du ha den mentaliteten. Det gör ont men du kommer inte att ge upp. Du är trött men du kommer inte ge upp. Du vill ligga kvar och ta den enkla vägen ut, men du kommer inte att göra det för du kommer inte att ge upp. Du kan aldrig någonsin ge upp. Och det finns många saker i livet som vi inte kan ha kontroll över. Faktum är att vi inte har kontroll över de flesta saker. Mishel och jag hade ingen kontroll över vår sons öde. Det var ett beslut som vi inte fick vara med och bestämma. Hur vi bestämmer oss för att hantera det är däremot vårt beslut.
"Rolling with the punches” är ett bra ordspråk från boxningen. Det hänvisar till en defensiv stil av boxning, där du delvis tar slag med dina handskar (eller bara ditt huvud), men i stället för att motstå dem följer du med slaget. Detta är ett sätt att ta bort en del av kraften ifrån slaget. Rolling with the punches är precis hur jag ser på vår situation: vi kan inte stoppa dem frän att komma. Dem, hänvisar till de skyhöga vågorna av smärta. Vi kan bara absorbera dem och gå vidare.
En annan sak som kanske kommer från fjghting är förmågan att blockera saker. I fighting finns det många saker som kan gå fel. Om du börjar oroa dig för allt som kan gå fel, tar det bort all din fokus på vad du är där för att göra. Man har inte råd att distrahera sig själv med: ”Tänk om”. I vår situation är det inte: ”Tänk om”, det är verkligheten. Men tankesättet att blockera all slösad och onödig energi och fokusera på vad som är viktigt, är densamma. För att sammanfatta det hela kommer ett sista boxningscitat från den legendariska Rocky Balboa: ”It ain’t about how hard you can hit; it’s about how hard you can get hit. And keep moving forward. It’s how much you can take. And keep moving forward. That is how winning is done.”
Jag måste erkänna att jag också känner att vi inte förtjänar det som hände oss och att det inte är rättvist. Vi älskade vår son med hela våra hjärtan och han var så underbar och oskyldig. Livet är dock inte rättvist. Sådant är livet, det är vad det är. Korten vi har blivit tilldelade är fortfarande, i det stora hela, mycket bättre än de flesta av världens befolkning. Jag föddes i ett fantastiskt land. Jag bor i ett land som har tillåtit mig att göra det jag älskar att göra. Jag har fyra väggar och ett tak och en mycket bekväm säng att sova i. Jag behöver aldrig oroa mig för mat för dagen. Vi förlorade vår son och det finns inget jag önskar mer än att kunna gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, men det går inte. Allt jag kan göra är att fortsätta att gå vidare. Det finns många sidovägar som jag skulle kunna välja, men jag vägrar.
För att nämna några inkluderar de: ”Det är inte rättvist”, ”Om jag bara hade” och ”Varför hände det här oss?”. Dessa sidovägar är alltid närvarande och alltid tillgängliga men mina ögon är fokuserade på vägen framför mig. Jag blockerar sidovägarna och även om jag ibland ramlar och ibland faller eller måste ta ett steg tillbaka, är mina ögon alltid fokuserade på vägen framåt: vägen till en bättre plats.
Även om jag redan har accepterat det, är smärtan ständigt närvarande. Vi går på den här vägen tills tillräckligt med tid har gått så att det här öppna såret kan läka i alla fall lite granna.
Jag ser nästan på smärtan på samma sätt som att vänja kroppen vid att fightas. Det finns ingen väg runt det, man måste bara lära sig att ta det. Till exempel i figthing, när man börjar sparras och gör det hårt, är det vanligtvis smärtan som skiljer de som verkligen är fighters från de som inte är det. Mike Tyson sa det bäst: ”Everybody has got a plan until they get hit.” Det är sant: Du måste lära dig att ta smärtan och fortsätta framåt.
Vår terapeut sa något som jag inte var medveten om: emotionell och fysisk smärta bearbetas i samma område av hjärnan. Kanske är det därför jag kan kämpa mig igenom smärtan och gå framåt. Men jag tror att det är mer än så. Jag tror att det är hur du väljer att se på livet. Detta är självklart min subjektiva åsikt, men jag tror att det spelar en stor roll för hur vi lever livet i allmänhet.
Jag hör ofta: ”Jag tror inte att jag skulle kunna göra vad du gör – jag tror att jag bara skulle stänga ute alla och krypa ihop till en liten boll i min säng.”
Tro mig, det vill jag också göra. Nästan varje dag. Men det kommer aldrig att hända: Jag vägrar. Det är som att bli nerslagen i en fight och varje uns av ens kropp vill att du ska stanna på golvet, men du vägrar. Det kan du inte göra! Det kan göra ont och det kan vara svårt, men du kommer att ställa dig upp. Du kanske inte vinner matchen och du kan bli nedslagen igen eller till och med knockad och det är okej för du gjorde ditt bästa. Du behöver inte vara en fighter för att ha den mentaliteten, men om du vill vara en fighter, måste du ha den mentaliteten. Det gör ont men du kommer inte att ge upp. Du är trött men du kommer inte ge upp. Du vill ligga kvar och ta den enkla vägen ut, men du kommer inte att göra det för du kommer inte att ge upp. Du kan aldrig någonsin ge upp. Och det finns många saker i livet som vi inte kan ha kontroll över. Faktum är att vi inte har kontroll över de flesta saker. Mishel och jag hade ingen kontroll över vår sons öde. Det var ett beslut som vi inte fick vara med och bestämma. Hur vi bestämmer oss för att hantera det är däremot vårt beslut.
"Rolling with the punches” är ett bra ordspråk från boxningen. Det hänvisar till en defensiv stil av boxning, där du delvis tar slag med dina handskar (eller bara ditt huvud), men i stället för att motstå dem följer du med slaget. Detta är ett sätt att ta bort en del av kraften ifrån slaget. Rolling with the punches är precis hur jag ser på vår situation: vi kan inte stoppa dem frän att komma. Dem, hänvisar till de skyhöga vågorna av smärta. Vi kan bara absorbera dem och gå vidare.
En annan sak som kanske kommer från fjghting är förmågan att blockera saker. I fighting finns det många saker som kan gå fel. Om du börjar oroa dig för allt som kan gå fel, tar det bort all din fokus på vad du är där för att göra. Man har inte råd att distrahera sig själv med: ”Tänk om”. I vår situation är det inte: ”Tänk om”, det är verkligheten. Men tankesättet att blockera all slösad och onödig energi och fokusera på vad som är viktigt, är densamma. För att sammanfatta det hela kommer ett sista boxningscitat från den legendariska Rocky Balboa: ”It ain’t about how hard you can hit; it’s about how hard you can get hit. And keep moving forward. It’s how much you can take. And keep moving forward. That is how winning is done.”
Sju saker LIAM lärde mig om livet
Följande stycke tillägnar jag en liten krabat som lämnade denna jord för tidigt. Liam Mikael Kowal förlorade sitt liv, bara 15 månader gammal när han blev påkörd av en rattfull 72-åring. Vad du än gör, drick aldrig och kör bil! Vill du stötta kampen mot rattfylla besök LiamsLife.org.
Jag hade äran att dela några få stunder med Liam som jag aldrig kommer att glömma. De flesta av dem på gymmet i Hawthorne i Kalifornien men vi åkte och klättrade och åt pizza en gång också. Vi njöt båda av stunden, men jag tror Liam njöt lite mer eftersom han verkligen visste hur man lever just här och nu.
För inte så länge sedan flyttade jag hela vägen från Sverige till Los Angeles och jag fick möjligheten att hjälpa till på Marcus och Mishels kampsportsgym. Vad de inte visste var att jag under de senaste månaderna hade känt mig mycket ensam. Men en sak, en liten bebis fick mig alltid att le. Hans namn var Liam.
Även fast han inte visste det så lärde mig Liam sju saker om livet som jag vill dela med dig idag.
Tack Liam för dessa sju fantastiska lärdomar om livet. De kommer verkligen att göra mig till en bättre människa, dig också hoppas jag.
Jag hade äran att dela några få stunder med Liam som jag aldrig kommer att glömma. De flesta av dem på gymmet i Hawthorne i Kalifornien men vi åkte och klättrade och åt pizza en gång också. Vi njöt båda av stunden, men jag tror Liam njöt lite mer eftersom han verkligen visste hur man lever just här och nu.
För inte så länge sedan flyttade jag hela vägen från Sverige till Los Angeles och jag fick möjligheten att hjälpa till på Marcus och Mishels kampsportsgym. Vad de inte visste var att jag under de senaste månaderna hade känt mig mycket ensam. Men en sak, en liten bebis fick mig alltid att le. Hans namn var Liam.
Även fast han inte visste det så lärde mig Liam sju saker om livet som jag vill dela med dig idag.
- DEN BÄSTA ISBRYTAREN ÄR ETT LEENDE
Liam kom nästan alltid in i rummet med ett leende. Oavsett vad som pågick var människor tvungna att stanna upp och säga: ”Aawww”. Varje gång jag går in i ett rum försöker jag le för att bryta isen. Jag har inte nått Liams nivå ännu, men jag jobbar på det. - VAR ÖPPEN FÖR ATT TRÄFFA NYA VÄNNER
Liam såg alltid till att någon ny person interagerade med honom. Antingen genom att lyfta upp, prata eller leka med honom. Liam var öppen för att träffa nya människor och hade inga förutfattade meningar om de han inte kände. Om du var snäll mot honom, var han snäll mot dig. Precis som Liam försöker jag vara så öppen som möjligt för att träffa nya vänner. - VAR ÄRLIG
Liam ljög inte för dig. Om han inte gillade vad du gjorde berättade han det för dig. Till exempel grät han när jag höll om honom på fel sätt eller när han saknade sin mamma. Precis som Liam försöker jag sträva efter ärlighet i mina relationer och i mitt liv. - NJUT AV LIVET
Liam såg alltid till att le, skratta, äta och sova, och tog alltid den tid han behövde i alla hans handlingar. En sann livskonnässör. Precis som Liam försöker jag att njuta av livet lite mera. - LÄR FRÅN DE ÄLDRE
Det sista minne jag har från Liam är när hans mamma Mishel och Liam kom förbi receptionen i gymmet en kväll. Liam hade med sig fjärrkontrollen från teven och Mishel berättade att han talade i den precis som en telefon. Han ville göra affärer, precis som sin pappa. Precis som Liam försöker jag att lära mig av de kloka och äldre. - MOTIONERA
Liam kunde aldrig sitta still. Han utövade konstant sitt träningsprogram innehållande krypning, försök att ställa sig upp, puttande och squats. Han brukade också ofta imitera mamma och pappas träningsrutiner innehällande Crossfit och kampsport. Precis som Liam försöker jag att träna och hålla mig i form, du borde göra detsamma. - ÄLSKA VÄRLDEN
Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en bebis som påverkade så många människors liv positivt på så kort tid. Liam delade sin kärlek var han än kom. Han älskade världen och visade att sann lycka kommer från att dela upplevelser med människor. Precis som Liam försöker jag att älska världen lite mer.
Tack Liam för dessa sju fantastiska lärdomar om livet. De kommer verkligen att göra mig till en bättre människa, dig också hoppas jag.
Verktyg för livsstyrka och motivation
Det senaste året, sa har både min livstyrka och motivation satts på test på det absolut värsta tänkbara sätt. För första gången i mitt liv, så var det många dagar jag vaknade och kände att livet kändes meningslöst. Inte på ett självmordsbenäget sätt, men som att min livsgnista var borta. Min bok handlar mycket om just det; hur hittar man tillbaka till att kunna uppskatta livet igen och att hitta motivationen till att verkligen försöka göra så mycket som man kan utav livet?
Trots att det var många dagar som jag psykiskt knappt kunde ta mig ur sängen, så tvingade jag mig själv att gå upp tidigt för att kunna göra så mycket som möjligt. Trots att jag inte ville göra mycket annat än att sitta och titta på bilder på Liam, så visste jag att det skulle inte hjälpa mig på något sätt och om jag verkligen ville hedra min son, så var jag tvungen att göra något och inte bara ligga och tycka synd om mig själv.
Trots att det var många mörka dagar, så visste jag att solen fanns någonstans bakom molnen och jag skulle hitta dit igen. I mitt fall, så hjälpte skrivandet mig mycket. Det hjälpte mig att få ut mina tankar ur huvudet, genom att skriva ner dem. Det var ett sätt att hantera smärtan. Kampsporten och mina vänner var också till stor hjälp. Att slå på plattor och säckar och köra BJJ träning tills jag nästan spydde, var ett sätt att få ut frustration, ilska och en del utav den fruktansvärda smärta jag kände.
En del utav mitt sätt att bearbeta det kommer nog ifrån kampsporten och fightingen. Det har varit många gånger under matcher som man har blivit träffad utav en hård smäll och känner att man inte pallar mer, men man vet att det bara ar 30 sekunder kvar utav ronden, så man kämpar på, för man vet att man snart far vila. Eller när man är sa trött att man har blodsmak i munnen och det känns nästan som man håller pa att drunkna på grund utav syrebrist men om man bara kör på i 2 minuter till, så kommer man att vinna.
Man behöver inte vara fighter for att ha det drivet, men jag tror inte att det skadar.
Det hjälpte mig mycket ocksa att tänka pa hur bra vi faktiskt har det, vi som är fodda i västvärlden. Hur mycket bättre vi har det än 90% utav världens befolkning. Visst, jag förlorade min son på ett fruktansvärt traumatiskt sett, men hur många mammor har inte hållit sina barn, medans de dör utav svält? Hur många pappor har inte suttit bredvid sina barn, medans de ligger döendes med en sjukdom som vi i västvärlden kan bota på 3 dagar? De finns många hemska historier att läsa dagligen men det går också att lära sig ifrån dem.
Människor som har tagit sig ur de värsta utav mardrömmar och hemskaste utav situationer. Jag ville vara en utav dem. Jag ville se till att jag en vacker dag kunde se tillbaka på livet och känna att jag hade gjort allt jag kunde for att hedra min son på det bästa sätt jag kunde.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi kan inte välja vad som händer oss i livet men vi kan välja hur vi svara på det. Vi, alla människor, kommer att gå igenom tuffa perioder och känna sorg och saknad. Vi är inte ensamma om det. Men våran stund pa jorden är kort och jag har alltid velat göra så mycket som möjligt utav det liv jag har. Jag vill att både mina vänner, familj och mina barn kan känna sig stolta över det liv jag valt att leva. Det var, är och kommer att förbli min mitt driv. Min eld. Mitt bränsle for att leva livet till den absolut högsta grad och förhoppningsvis göra den lite battre och samtidigt ta mig tid att uppskatta de relationer, erfarenheter (även misslyckanden) som detta liv ger mig.
Trots att det var många dagar som jag psykiskt knappt kunde ta mig ur sängen, så tvingade jag mig själv att gå upp tidigt för att kunna göra så mycket som möjligt. Trots att jag inte ville göra mycket annat än att sitta och titta på bilder på Liam, så visste jag att det skulle inte hjälpa mig på något sätt och om jag verkligen ville hedra min son, så var jag tvungen att göra något och inte bara ligga och tycka synd om mig själv.
Trots att det var många mörka dagar, så visste jag att solen fanns någonstans bakom molnen och jag skulle hitta dit igen. I mitt fall, så hjälpte skrivandet mig mycket. Det hjälpte mig att få ut mina tankar ur huvudet, genom att skriva ner dem. Det var ett sätt att hantera smärtan. Kampsporten och mina vänner var också till stor hjälp. Att slå på plattor och säckar och köra BJJ träning tills jag nästan spydde, var ett sätt att få ut frustration, ilska och en del utav den fruktansvärda smärta jag kände.
En del utav mitt sätt att bearbeta det kommer nog ifrån kampsporten och fightingen. Det har varit många gånger under matcher som man har blivit träffad utav en hård smäll och känner att man inte pallar mer, men man vet att det bara ar 30 sekunder kvar utav ronden, så man kämpar på, för man vet att man snart far vila. Eller när man är sa trött att man har blodsmak i munnen och det känns nästan som man håller pa att drunkna på grund utav syrebrist men om man bara kör på i 2 minuter till, så kommer man att vinna.
Man behöver inte vara fighter for att ha det drivet, men jag tror inte att det skadar.
Det hjälpte mig mycket ocksa att tänka pa hur bra vi faktiskt har det, vi som är fodda i västvärlden. Hur mycket bättre vi har det än 90% utav världens befolkning. Visst, jag förlorade min son på ett fruktansvärt traumatiskt sett, men hur många mammor har inte hållit sina barn, medans de dör utav svält? Hur många pappor har inte suttit bredvid sina barn, medans de ligger döendes med en sjukdom som vi i västvärlden kan bota på 3 dagar? De finns många hemska historier att läsa dagligen men det går också att lära sig ifrån dem.
Människor som har tagit sig ur de värsta utav mardrömmar och hemskaste utav situationer. Jag ville vara en utav dem. Jag ville se till att jag en vacker dag kunde se tillbaka på livet och känna att jag hade gjort allt jag kunde for att hedra min son på det bästa sätt jag kunde.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi kan inte välja vad som händer oss i livet men vi kan välja hur vi svara på det. Vi, alla människor, kommer att gå igenom tuffa perioder och känna sorg och saknad. Vi är inte ensamma om det. Men våran stund pa jorden är kort och jag har alltid velat göra så mycket som möjligt utav det liv jag har. Jag vill att både mina vänner, familj och mina barn kan känna sig stolta över det liv jag valt att leva. Det var, är och kommer att förbli min mitt driv. Min eld. Mitt bränsle for att leva livet till den absolut högsta grad och förhoppningsvis göra den lite battre och samtidigt ta mig tid att uppskatta de relationer, erfarenheter (även misslyckanden) som detta liv ger mig.
LÄS LIAM: En stund på jorden
"Helt fantastisk skriven, rakt från ett pappahjärta!"
/Rebecka Grundell
"Började läsa vid sextiden. Klar nu. Vilken styrka. Man får gåshud och tårarna rinner!
/Ulven Schlyter
"Håller på att läsa boken. Så mycket kärlek den innehåller."
/Hilda Ragnhild Heering
Marcus Kowal är en framgångsrik kampsportare med stora drömmar. Hans drömmar tog honom hela vägen från förorten i Göteborg till Los Angeles där han idag driver tre kampsportsgym.
Den 3:e september 2016 vändes hans värld upp och ner när han fick uppleva något som ingen förälder någonsin bör få uppleva. Hans lilla son Liam på 15 månader blev påkörd av en rattfull 72-åring. Som den fighter han är kämpade Liam hårt, men han klarade sig inte.
Sedan den dagen lovade Marcus sig själv att kämpa mot rattfylla och för organdonation.
Jag kommer aldrig att ge upp, jag är en fighter. Jag gör det i Liams namn och hans död ska inte vara förgäves. Jag ska känna solens strålar igen och vi ska ta oss igenom det här.
Det här är min fight, det här är min historia. En historia jag önskar att jag aldrig behövde berätta.
Beställ LIAM: En stund på jorden redan idag genom att fylla i formuläret nedan.
Pris: 249 kr + porto 29 kr
Boken levereras omgående tillsammans med faktura.
/Rebecka Grundell
"Började läsa vid sextiden. Klar nu. Vilken styrka. Man får gåshud och tårarna rinner!
/Ulven Schlyter
"Håller på att läsa boken. Så mycket kärlek den innehåller."
/Hilda Ragnhild Heering
Marcus Kowal är en framgångsrik kampsportare med stora drömmar. Hans drömmar tog honom hela vägen från förorten i Göteborg till Los Angeles där han idag driver tre kampsportsgym.
Den 3:e september 2016 vändes hans värld upp och ner när han fick uppleva något som ingen förälder någonsin bör få uppleva. Hans lilla son Liam på 15 månader blev påkörd av en rattfull 72-åring. Som den fighter han är kämpade Liam hårt, men han klarade sig inte.
Sedan den dagen lovade Marcus sig själv att kämpa mot rattfylla och för organdonation.
Jag kommer aldrig att ge upp, jag är en fighter. Jag gör det i Liams namn och hans död ska inte vara förgäves. Jag ska känna solens strålar igen och vi ska ta oss igenom det här.
Det här är min fight, det här är min historia. En historia jag önskar att jag aldrig behövde berätta.
Beställ LIAM: En stund på jorden redan idag genom att fylla i formuläret nedan.
Pris: 249 kr + porto 29 kr
Boken levereras omgående tillsammans med faktura.
Powered by
